26

En Odysse i kvinnokamp
”Tusen gånger starkare” av Christina Herrström. Jag brukar inte vara så glad för att läsa ungdomsböcker i stil med ”Tusen gånger starkare” och dylikt. Böckerna brukar oftast inte ha ett särskilt språkligt djup och historien i boken brukar oftast inte vara bättre. Jag föredrar att läsa om spännande äventyr i mystiska värdar och vissa thrillerromaner. Men nog om mig. Boken (och filmen) handlar om den femtonåriga Signe. Hon går i en vanlig nionde klass i en skola i Stockholm, Signe hörs inte, hon syns inte, hon finns inte. Och så har det varit hela högstadiet. Men en dag händer något nytt (hur ofta händer inte det i böcker och filmer). En ny tjej kommer till klassen. Hon heter saga och har levt ett helt annorlunda liv än sina nya klasskompisar. Saga vet inget om normerna i skolan, att det är killarna som dominerar lektionerna och att tjejerna ska tråna och kräla framför killarna. Men det gör inte hon. Hon skapar revolt i klassrummet angriper lärarna och killarna och förenar tjejerna.
Filmen (och boken) utspelar sig i en vanlig skolmiljö med de vanliga typerna som finns i en skolmiljö. Den Tuffe killen och hans gäng, de populära tjejerna (fjortisarna), töntkillarna och de impopulära tjejerna. Författaren försöker ge sken av en typisk skola och lyckas ganska bra med det. Naturligtvis när man gör bok av film så försvinner ju vissa saker men filmskaparna behåller ju ändå det som gör filmen till vad det är. Filmen verkar vid en första anblick alldaglig med förklarande scener, triumferade scener och lite komiska scener bland annat där danstjejen Tova bossar runt med en kille på en danslektion på jympan. Filmen avslutas med att Signe står och filosoferar för sig själv precis som hon gjorde i början skillnaden den här gången är att hon har vuxit som människa, att någonting har förändrats (annars hade det ju inte varit någon mening med filmen). Filmen slutar också väldigt udda med att gudomliga Saga bara åker iväg. Jag som betraktare vill gärna se att det slutar med att saken blev större, att Saga tar en sista strid innan hon åker och lärarna förlorar. En slags slutstrid. Enligt mig har filmen en god veklighetsförankring och det kan lika gärna vara en vanlig nionde klass i Stockholm som får en kick av en person som saga men ibland svävar filmen iväg. Man sitter i biosalongen och tänker ”Visst att det händer” även om den försöker hålla sig på den där knivskarpa balansen mellan verklighetstrogen och spektakulär. Både boken och filmen klagar på jämställdheten i klassrummet. Men ibland överdriver den. Det finns ju såklart lärare som undermedvetet försöker knuffa in tjejerna i sina roller men det finns också eldsjälar som Saga, de slåss med ord och naglar för att de ska få lika rättigheter. Klassrummet är bara en spegling av samhället och samhället påverkar klassrummet.