15

Signe går i nian på en skola i en vanlig svensk småstad. Klassen hon går i är väldigt uppdelad. Klassens centrum, Mimi, och hennes gäng utgör de coola tjejerna som strävar efter killarnas uppmärksamhet. Signe och de övriga tjejerna blir som ett gäng töntar utanför de andra, där ingen riktigt är kompis med någon. På lektionerna får killarna göra som de vill utan att det är någon som säger till dem. Om tjejerna däremot gör något uppmärksammas det direkt.
Men en dag kom allt att förändras. En ny tjej kom till klassen, Saga. Hon hade rest världen runt med sin pappa och hade aldrig gått i en svensk skola förut. Saga ser orättvisorna i klassen och drar till kamp på tjejernas sida. Hon sprider glädje och mod till tjejerna och tillsammans glömmer de nästan bort vem som är cool och vem som inte är det. Men tjejernas förändring bemöts inte med välvilja. Tillslut blir det som en kamp; tjejerna mot killarna och lärarna.
Signe uppfattar jag som en blyg och snäll tjej som har hamnat lite i skymundan. Tjejerna i klassen började tidigt bry sig allt mer om sitt utseende och uppmärksamheten från killarna. Det intresserade inte Signe just då och hon och de andra ”tönttjejerna” hamnade utanför. Signe vågar inte säga så mycket på lektionerna och när hon väl får säga något så förväntar sig ingen att de ska höra det ändå.
Hemma däremot, har Signe det bra. Hon lever i en familj som de flesta andra svenska småstadsfamiljer. Signe har bra kontakt med sin mamma och det är med henne som hon kan diskutera sina problem. Någon egentlig vän har hon inte och hon träffar ingen utanför skolan.
Jag tror att det är många som upplever den här uppdelningen i klassen. Det blir så, att några blir värderade högre än andra och det är ofta killarna som bestämmer vilka. För att vara populär idag så är det på många ställen dum, tillgjord och lättklädd som gäller. Innetjejer idag tror jag ofta inte vågar vara sig själva. I boken så märker man att Mimi vågade vara sig själv allt mer när alla tjejerna höll ihop. Hon vågade säga vad hon tyckte och inte hela tiden göra sig till för Ludde och de andra killarna. Signe och de andra tjejerna ville inte vara tillgjorda. Då fick de ingen respekt från killarna eller de andra tjejerna. Istället för att vara sig själva blev de blyga och tysta, ingen ville ändå lyssna på dem. Just den här rollen tror jag att många tjejer får idag. De som inte befinner sig i centrum ser man ner på.
I filmen tyckte jag inte att man fick en lika bra uppfattning om vad Saga egentligen gjorde för klassen och hur det var innan hon kom. I boken får man också reda på mer om Signes tankar och stämningen och känslorna bakom varje händelse. Som helhet var filmen bra, men när man får så mycket mer perspektiv i en bok så blir den inte tillräcklig.
Boken däremot tyckte jag var bra för att man kände igen sig i känslorna som beskrevs. Den känns även verklighetstrogen. Man börjar se att det faktiskt finns mycket orättvisor och man blir uppmanad att göra något, att inte bara hänga med som många gör idag.